Ja, då var man hemma.. 

Det finns inte så mycket att säga. Jag antar att begravningar är till för att grina, och jag lyckades.. Men jag ville inte ta förväl. För sånt tror jag inte på.. Vi kommer ju ses igen, uppe i himlen såklart. Det är just därför som himlen och universum är oändlig! Alla människor som dör ska ju få ett evigt friskt liv där uppe. Men själva begravningen var otroligt fin. I början var det en jätteduktig tjej som sjung "Lady in red" - för att farmor alltid hade rött på sig, det var fint. Och jag kände inte direkt för att ta upp kameran och fota. Jag hade fullt upp med att inte bryta ihop. Men jag är ändå ganska stolt över mig själv, lyckades hålla de flesta tårarna inne,  jag orkade inget annat. 

Då så Gud, ta hand om Farmor. Och be henne vänta på oss andra, vi kommer snart. ♥